Franska president valet börjar närma sig med storm steg och detta märkas i Frankrike när jag på plats pratar med vänner och släktingar. Maj 2017 kommer fransmännen att gå till valurnorna för att rösta fram en ny president.

Frankrike skiljer sig från andra länder i Europa där presidenten är statschef och premiärministern lyder under denna inom den 5: e republiken och ibland händer det att presidenten och premiärministern tillhör olika partier. April 2002 chockades franska folket och landets muslimska befolkning när Jean Marie Le Pen gick vidare till den andra omgången och där extremhögern spelade en dominerande roll i valet trots att de förlorade i slutändan. I årets vall är Marine Le Pen en kandidat med flera röster än 2002 och kan bli premiärministern som lyder under presidenten (titta hur det gick för SD här hemma) och det är klart att hon är en presidentkandidat som ska tas på allvar och någon man inte skall räkna ut tills valt är avgjort.

Så länge muslimer har levt i det modern Frankrike har de fått utstå våld. Intensiteten i detta våld har varierat under olika perioder, men har intensifierats återigen sedan terror attackerna i Paris i januari och november förra året. Muslimer har trakasserats, hotats och blivit spionerade på av staten. Över 3500 räder har genomförts den senaste tiden där bl.a. gudstjänstlokaler har våldsamt plundrades av polisen och endast sex av alla dessa räder har lett till en förundersökning om terrorism. Ett tjugotal moskéer har helt stängts ner och barn har tvingats titta på medan deras föräldrar först bort i handbojor eller dragits från sina sängar av tungt beväpnad polis likt det som skede i Göteborg för några år sedan. Under de första tre månaderna av undantagstillståndet efter Bataclan attacken var 274 personer satta i husarrest de allra flesta av dem från det muslimska samfundet. Att vara muslim eller se ut som en muslim i dagens Frankrike är tillräckligt för öka risken av statligt våld mot en. I december föra året medgav myndigheterna Eure et Loire att de utför räder mot praktiserande muslimer på rent förebyggande syfte utan att ha några specifika bevis mot dessa. Politiska organisationer med muslimska länkar har hotats med stängning och demonstrationer, inklusive pro-palestinska sådana har förbjudits. Dessa åtgärder har motiverat en våldsam upptrappning av islamofobisk propaganda från alla håll i Frankrike både av kultur sektorn och politiker.

Det lever uppskattningsvis ca fem miljoner medborgare med islam som tro i Frankrike (en exakt siffra är inte tillgänglig eftersom en lag fån 1872 förbjuder folkregistrering gällande religion, etnicitet eller människors tro och bakgrunden något som ska vara osynligt även för staten i nivå med grundläggande informationsinsamling). Med sina ca 7,5 procent av befolkningen menar forskarna att Frankrike har den högsta andelen muslimer i Europa.

För att förstå detta måste man titta bakåt i historien och inte ta den enkla vägen. Historiskt sett anlände muslimer till Frankrike till följd av den franska kolonialismen i Nordafrika från 1830-talet. Relationen i dag mellan den franska staten och dess muslimska befolkning kan bäst beskrivas som en andra klassens medborgare och som är betingad av arvet från en kejserlig historia lika mycket som med ekonomiskt utnyttjande. Till skillnad från andra franska kolonier har t.ex. Algeriet (för att nämna ett land av alla som fallit offer för Frankrikes brutala kolonialism) betraktas officiellt som en del av Frankrike vilket innebar att algeriska muslimer kunde flyta fritt till Frankrike för att leva men de var också föremål för systematisk och ofta brutal repression i Europa. Det är även viktigt här att förstå hur mycket de gamla politiska strukturerna är cementerad i dagens Frankrike och i den kris staten påvisar provocerad av dessa medborgares historiska motstånd mot kolonialismen.

När General De Gaulle invigde femte republiken 1958, gjorde han det just för att stärka upp presidentämbetet som försvagats av omvälvningar i algeriska självständighetskriget. Förtrycket av muslimer från den franska staten var särskilt intensiv i höjden med den algeriska självständighetsrörelsen på 1950-talet då algerier tillfogade verklig skada på Frankrike. Kanske den mest störande attacken för landet kom 1958 när den algeriska nationella befrielsefront (FLN) satte eld på en bränsledepå nära Marseille som brann i flera dagar. I de mest kända repressiva svar av Frankrike 1961-året innan Algeriet blev självständigt blev över 100 algerier brutalt massakrerade av polisen i Paris när de protesterade mot utegångsförbudet som franska staten hade utfärdat just mot dem.

Efter att självständigheten vanns av Algeriet och flera andra nordafrikanska länder visade Frankrike ofta ett starkt motstånd till dessa mänskor på franska mark eftersom det skulle ha inneburit att erkänna de man brutalt misshandlat som franska medborgare. Stödet för kolonialismen lever än idag i Frankrike (och vi är inte mycket bättre här hemma i Sverige) både på den högra och vänstra skalan av politiken och många pieds-noirs-’black -feet’ tidigare franska kolonisatörer och veteraner från franska koloniala krafter i Nordafrika lever i sydöstra Frankrike. Det är ingen tillfällighet när du läser eller ser i nyheterna att detta är ett av de starkaste fästen för höger politiken i landet och en region som kännetecknas av en historia av våldsamma rasistiska brott. Franska nationellt studier visar att över 50 procent av polis och väpnade styrkor röstade till FN favör i valet 2015.

Trots denna lilla enkla historiska blick som är betydligt större än så vore det fel att gå vidare utan att lyfta upp en del av den socioekonomiska historien för franska muslimer.

Man brukar säga att år 1904 fanns det ca 5000 muslimer arbetandes i den franska industrin och gruvdriften. Mot bakgrund av nuvarande attityder mot muslimer i Frankrike är det slående att notera att islams efterlevnad inte sällan främjades av den franska staten och arbetsgivarna under de första decennierna av nittonhundratalet trots den då nyligen antagna separationen mellan kyrka och stat. Det politiska etablissemanget då såg religionen som en användbar motvikt till påverkan av fackföreningarna på nordafrikanska arbetstagare. Företagen erbjöd då bönerum för sina anställda med islam som tro tillskillnad från i dag. Att ge kapitalismens slumlevande muslimska arbetskraft bönerum var tillsyns en åtgärd som gjorde ingenting för att lindra arbetarnas massiva fattigdom och ohälsa något många vitnar om än idag både i Frankrike och nordafrikanska länder. Men många muslimer organiserade sig och anslöt sig till Front Populaire kommunistsocialistiska allians under vilka arbetarrörelsen då uppnått betydande sociala framsteg på 1930-talet. Politisk aktivitet var en av de tidigaste segrarna genom vilket franska muslimer började integreras i det franska samhället och de första blandäktenskapen mellan muslimer och icke-muslimer skede i vänsterradikala kretsar. Idag har fortfarande många franska muslimer en progressiv syn på de flesta sociala frågor som social välfärd, omfördelning och rasism.

PÅ 1980 talet kom något intressant att ske i Frankrike för franska muslimer med härkomst i Nordafrika och återigen kom de att hamna mitt i den politiska scenen i samband med strejker mot massuppsägningar inom bilindustrin. Dessa medborgare och arbetstagare inledde en stor industriell konflikt när de ockuperade Citroen och Talbot fabriker i Aulnay och Poissy mer eller mindre med fackens stöd. Fabrikernas ledning såg sig se hur invandrade arbetstagare manipuleras av fackföreningarna och tryckte att polisens skulle ingripande mot strejken och man även ville se utvisningar av arbetarna som ofta var där på kontrakt. Detta var också första gången muslim ersatte arbetstagare som det vanliga sättet att hänvisa till de strejkande och detta ses som ankomsten av nyliberala politiska idéer i Frankrike. Fackföreningarna i sin tur under denna period var sympatiskt inställda till sina muslimska medlemmars krav på religionsfrihet och stödde deras samtal för byggandet av moskéer även om de ibland också bidragit till att hålla tillbaka politiska initiativ som blir alltför radikal.

Man kan säga att detta förtryck och den antimuslimism vi ser mot muslimer i Frankrike idag motiveras av en gemensam ideologisk grund som kan förklaras med tre nyckelord: Sekularism även kallad (laïcité) i Frankrike, Republikanism och den mest potenta av den som används för att vinna franska progressiva över till antimuslimska rasism är feminism (denna sistnämnda är en kategori som jag inte kommer att uppehålla mig vid då jag stödjer feminism fult ut men inte när denna används för att legitimera antimuslimska krafter något vi sett även hemma i Sverige).

Vad republikanism och sekularism har konkret inneburit i Frankrike beror naturligtvis på vilken religion du har. I det förflutna har sekularism varit fullt kompatibel med att präster inte väljas till parlamentet och deltar i deras religiösa klädsel. Under de senaste decennierna har dock sekularismen genomgått en repressiv omtolkning. Idag betyder Frankrikes ”republikanska” karaktär att staten kan beröva medborgare deras yttre kulturella eller religiösa identitet. Konsekvensen blir för landets medborgare med islam som tro att attributen som är en central del av ens identitet blir ett villkor för sin offentliga synlighet. Ett exempel på detta uteslutande av muslimer från offentliga rummet är en lag från 2004 om ’sekulära skolor’ som förbjuder elever från att bära något ”iögonfallande religiöst tecken”. Sorligt och beklagligt är det nog få i Sverige som känner till att det var ledande medlemmar av nationella revolutionära organisationer (Lutte Ouvrière-arbetarnas kamp – och Ligue Communiste Révolutionnaire (LCR) -det Revolutionär Kommunistiska Förbundet) som utlöste händelseförloppet som lede till anti-hijab lagen 2004. De gjorde detta genom att trycka på för avstängning av två hijab bärande unga kvinnor från skolan där båda partimedlemmarna arbetade. Denna avstängning utlöste en snöbollseffekt som snart kom att bli de avgörande politiska ögonblicket i Frankrikes och ISIS relation tyvärr.

Det är troligen inte heller allmänt känt i Sverige att tjejerna i frågan var mycket långt ifrån att exemplifiera stereotypen av problemet med muslimsk integration som många väljer att uttrycka sig i dagens Frankrike och som ofta antagits. Dessa två tjejer växte inte upp i ett starkt muslimskt hem utan deras mor är en lärare med nordafrikansk bakgrund men hade döpts till katolik och deras far var en judisk vänster advokat. Ingen i familjen utövade någon religion och flickorna beslut självmant att bära huvudduk.

Att försöka förbjuda muslimska attribut är något av en tradition i den franska vänstern. Lagen 2010 som ville förbjuda bärandet av niqab (full ansiktsslöja) i offentliga rummet i Frankrike och som då backades upp av vänsterns viceordförande André Gerin. Avstängningen av tjejerna från skollan som stöddes av den vänsterorienterade borgmästaren i Aubervilliers. Som tjejernas far Laurent Lévy skriver i sin bok i frågan om islamofobin och särskilt den om användandet av hijab i skolan är det en fråga som skär tvärs genom och skapar politiska klyftor inom franska vänstern och något vi ser tecken på även här i Sverige.

Trots att det är några framstående medlemmar av vänsterorganisationer som stod bakom förbjudet av slöjan är åsikten bland franska vänstern långt ifrån samstämmig band alla vänstergrupper samt det civila samhällets antirasistiska organisationer. Denna anspänning kom till 2010 i den spirande NPA den bredare efterföljar organisering till LCR när partiet körde en hijab bärande stark kandidat i de regionala valen men där tar det slut tyvärr.

I flera år har jag varit med i den politiska debatten och försökt att lyfta upp antimuslimismen i Sverige där jag menar att vi bara sett toppen av isberget. Men jag vågar säga att antimuslimismen är en av de viktigaste frågorna i detta franska val. Antimuslimismen är betydligt värre i Frankrike än i många andra länder eftersom stora delar av den franska vänstern och även de längst ut till vänster stöder denna antimuslimism med ursäkten sekularism. Högern och de i mitten i sin tur finner detta otroligt användbart eftersom de kan göra antimuslimska utläggningar när som helst och vara säker på att det inte kommer att leda till allvarliga kampanjer mot dem från vänstern sidan och tyvärr börjar även här hemma i Sverige se exempel på detta. Och självklart föder tyvärr terrorist morden i Paris och på andra håll i världen detta och dessa krafters jobb blir ännu enklare. Det finns många lokala lobbykampanjer att stänga av elever som bär hijab från vissa universitetsinstitutioner och sorligt nog drivs dessa kampanjer av aktivister, föreläsare och fackföreningar och radikala vänstergrupper som i ett universitet jag besökte för inte länge sedan i staden i Lille. Det positiva i detta är det växer fram nätverk av små men växande gräsrotsorganisationer redo att kämpa antimuslimism även om endast med mindre stöd från etablerade vänster grupperingar.